Vårens väntan

Vårkänslor. Vad betyder det? Det kan innebära olika saker beroende på vem man frågar – men också när man frågar. Från mig, just nu, får man inget sprudlande kvittersvar.

Visst tycker jag om våren. Jag tycker om att se hur ljuset långsamt tar över mer och mer av världen, att man kan äta glass ute, jag tycker om blommor och värme.

Men faktum är att jag ibland känner att jag verkligen ogillar den här tiden på året. Särskilt på kvällarna. Det är något så irriterande bitterljuvt över den ljusa himlen. Våren är en tid av beslut, avslut, avsked, uppbrott. Ibland verkar den här årstidens enda syfte vara att retas, plåga, påminna om allt som gör ont. Det får en inte att visa sig från sin bästa sida precis. Ändå har jag inte alls några problem med allergier och sådant, för vilket jag är mycket tacksam.

Men detta kände jag redan som liten; som tolvåring, femtonåring... och när jag var arton, tjugo, tjugotre...

En gång upplevde jag faktiskt en lycklig vår, då jag trodde att jag för första gången var kär i någon som tycktes känna samma sak för mig. Det var kul så länge det varade. Tills jag upptäckte det där ”tycktes”. Men det är länge sedan nu.

Just nu längtar jag tillbaka till vårarna för tre och två år sedan. De var fina.

För tre år sedan fick jag för första gången höra en sång som var mycket vacker. Den var så fin att jag greps av en febril iver att skriva, vilket jag gjorde så pennan glödde. Senare talade jag med kompositören om möjligheten av att tonsätta mina texter. Jag råkade vara förälskad i kompositören, och det var en mycket vacker, skimrande vår.

Ett år senare hade mina dikter blivit sånger. Jag lyckades ganska bra med att ignorera den bleka vårhimlens vemodsbudskap. Våren skimrade ju så vackert, och jag kunde nästan intala mig att det går utmärkt att vara lyckligt förälskad trots att det inte är besvarat. Jag gick omkring och sa att jag kände mig "positivt boyesk", förklarade att Karin Boye inte bara skrev olyckliga dikter. ("Vårens väntan " är ett paradexempel.)

Förra våren var en avskedsvår. Sorgfylld.

Och nu? Nu går jag här och saknar den där tiden... och tänker på tidigare vårar då jag har känt mig eländig. Jag tänker på avslut, avsked, beslut, och jag vet inte, vet inte. Tvivel. Våren gör mig till en tonåring igen som inte vet varför hon gråter.

Visst tycker jag om våren. Ljuset, värmen, blommorna, som nu sakta börjar komma tillbaka. Men det är som om den bleka vårhimlen bär med sig ett anklagande budskap: Nu är det vacker vår – så varför är du inte så glad som du borde vara?